Fick en förfrågan av lokförarkollega Christer om jag ville ta en titt på en bil som han var sugen på. Och sånt har jag aldrig tackat nej till förut. Så jag lät tåget stå för sig själv ett tag och begav mig några hundra meter västerut från stationen i Norrköping. Där fanns en bilfirma med några intressanta bilar, bland annat den 520iS -87 som Christer visat intresse för. Jag närmade mig den Diamantsvarta bilen med viss skeptis, de flesta bumsar av de här årsmodellerna är ganska slitna och märkta av tidens tand.

En första okulärbesiktning visade på helt raka och felfri karossidor. Till och med de obligatoriska parkeringsplatsbucklorna lös med sin frånvaro. Hmm, tänkte jag, omlackad förstås. Men det enda spår av omlack jag kunde se var höger bakskärm, det fanns en lackskarv i dörröppningen. Inget på dom andra dörrarna och inget på rutlisterna på taket. Ytterst lite rost kunde hittas. Tre-fyra mindre rostpepplor, längst ned på höger framskärm och på stötfångaren mot höger hjulhus. Fälgarna hade inte ett skrapmärke, men var en smula oxiderade och någon liten peppla kunde också upptäckas. Totalt sett den bästa 87:an jag sett på länge.

Jag öppnade dörren och steg in i kupén. För mig är det viktigare att bilar är rena och fräscha invändigt snarare än en glänsande utsida. Jag tittade mig omkring och trodde jag gått fel. Möjligen att jag klivit in i en tidsmaskin som tagit mig tillbaka till utställningshallen på Autocentralen 1987. Biljäveln såg ju ny ut invändigt! Trots att mätaren visade 20800 mil fanns inte en skavank på den Antracitgrå inredningen, varken stolar, mattor eller panel. Efter att ha krupit runt en stund lyckades jag hitta ett lossat hörn på bakstycket på högerstolen.

Jag hämtade bilnasaren och bad honom hämta batterivagnen, batteriet var tvärslut. Jag vred om nyckeln och bilen startade omedelbart, tomgången direkt rock steady på 800 rpm. Tyst och fin i motorn, lät som ny. Däremot skramlade det från bakre ljuddämparen, förmodligen är den på upphällningen. Den hade mycket riktigt en för mig bekant röd ton.

Nåväl, iväg bar det. Såg till att inte köra motorstopp. Koppling, växellåda, motor kändes som nya. Däremot fanns det ett glapp i styrningen, kändes i ratten. Förmodligen någon styrled eller så på vänstersidan. Styrningen var distinkt och bra med kanske lite låg servoverkan, men det har man ju oftast igen i vägkänsla. Bromsarna var OK men drog en smula snett, förmodligen kärvar höger bromsok bak. Vid kontroll av handbromsen kändes det att den knappast tog alls på höger bak.



I övrigt var bilen mycket tyst och fin att köra, jag hade nästan glömt bort hur mjukt tvåliterssexan går. All elektronik förföll fungera, till och med stolsvärmen! Provturen blev av olika skäl ganska kort men jag försökte vara desto mer noggrann.

Däcken var nya och i övrigt kan nämnas prydligt motorrum och bagagerum. Inga som helst "förbättringar" var gjorda ifråga om högtalarhål eller andra tillbehör. Serviceboken var komplett, servad på samma firma hela tiden. Kort sagt, en mycket fin originalbil som jag med varmt hjärta kunde rekommendera Christer! Bara därför vore det väl typiskt om alla tänkbara fel uppstår inom kort. Men jag tror trots allt knappast det.


Bilen provkörd hos bilhandlare jag glömt namnet på, Norrköping
Den köptes av Christer ett par dagar senare.

Text: Jan Söderman
Foto: Christer Lindfors