BMW 750iA –93

Utrustning

Bilen som provkördes var en 750iA, således med den korta hjulbasen. En –93:a i Lachs Silber Metallic med svart skinn — alldeles nyimporterad från Tyskland, inte ens skyltarna monterade. Skicket var skapligt, bilen var omlackad tidigare. Den var mycket bra utrustad och all utrustning föreföll fungera: klimator, farthållare, airbag, PDC (Parking Distance Control) samt automatisk stängning av bagageluckan.

Bilen var utrustad med 15-tumshjul vilket såg lite fjuttigt ut med tanke på att 750i levererades med 17-tumshjul från fabrik. Vidare fanns en telefon med en gigantisk centralenhet i bagageutrymmet och en stor lur invändigt bredvid växelväljarkonsolen.

Skick och utseende

Underredet var helt fritt från oljeläckage och inga skador syntes vid en hastig okulärbesiktning. Motorrummet var rent och snyggt, dock satt inte kylaren fast helt — det var i princip bara kylslangarna som stabiliserade kylaren i överkant.

Karossen verkade rak och fin och inga spår efter kollisioner syntes. Däcken var svårt slitna. Fälgarna var inte särskilt fina — en hel del pepplor på fälgbanorna drog ned intrycket. Jag kan tänka mig att många skulle vilja byta fälgar, då förmodligen till minst 17 tum, och då handlar det om mer pengar för att “pucka om”.

Inredningen var i princip felfri. Bavaria-stereon fanns det ingen kod till, så det kan ge lite problem.

Hur var den att köra?

Jotack, den gick tyst och stabilt, inget gnek eller andra missljud, förutom ett misstänkt transmissionsljud vid ett tillfälle. Bromsarna kändes inte så distinkta som man är van vid från dessa BMW, samt att den drog en liten smula vänster vid hård inbromsning. Detta kan bero på att bromsarna inte slitit in sig — i alla fall framskivorna var ganska nya.

Automatlådan var härlig: totalt mjuk och hyssfri. Körde man i ekonomiläge och petade till knappen så sportläget åkte i, så kändes det nästan hur bilen spände musklerna när en lägre växel åkte i och hela bilen “krympte” en smula. Motorn skall man inte tala om, vilken kanonmotor! En fullgasacceleration från stillastående med urkopplat slirskydd kändes helt odramatisk — man trampar gasen i botten, bakdäcken spinner till ett par sekunder, och så tittar man på hastighetmätaren: 150 km/h! Helt utan vrål, ryck eller vridmomentkickar. Bara en jämn, sugande känsla med motorn mycket diskret råmande under huven.

Summering

Bilen hade 19 976 mil på mätaren och en servicebok som verkade styrka detta. Svårt att bedöma om miltalet är fullt trovärdigt men jag såg inget som direkt talade mot det. Det är ju egentligen en superbil, vars rykte (förtjänt eller oförtjänt) har gjort att den kan köpas för en niondel av sitt ursprungliga pris.

Om just det här exemplaret är ett bra köp törs jag inte svara på. Det som talar för den är att det är en sen modell — de barnsjukdomar som fanns på de tidiga modellerna skall vara åtgärdade. Nybesiktigad och kan mycket väl rulla problemfritt i flera år. Å andra sidan, om den omfattande elektroniken börjar krångla kan det bli hur dyrt som helst.