Det måste kännas litet märkligt att jobba på Jaguar i dessa tider. Nuvarande ägaren Ford har sedan flera månader tillbaka klargjort att såväl Jaguar som Land Rover skall säljas, och Aston Martin är ju redan sålt. Rykten florerar om att nästa märke som skall avyttras kommer att bli Volvo, och BMW har nämnts som en tänkbar spekulant. Vem som skall köpa Jaguar och Land Rover är i skrivande stund inte klart, men det har ryktats om att några av Indiens största fordonstillverkade visat intresse. Här kan vi tala om ombytta roller – för inte mer än 60 år sedan var Indien fortfarande en del av det brittiska imperiet – nu har de resurser för att köpa upp Englands största lyxbilstillverkare. En välförtjänt känga åt den brittiska nationalismen och socialdemokratin. Jaguar ansågs vara en framstående lyxbilstillverkare fram till dess att märket fusionerades in i vad som skulle komma att bli statligt ägda British Leyland i slutet av 60-talet. British Leyland slukade upp nästan alla brittiska biltillverkare, och drev dem i fördärvet – ett ständigt snålande på alla plan gjorde att bilarna helt enkelt var osäljbara, framförallt utanför hemlandet.
Jaguar bröts ut från Leyland 1984 och såldes 1990 till Ford. Då ansågs märket fortfarande spela i den övre ligan och förknippades med klassisk design och traditionell lyx. Driftsäkerhet och kvalité var emellertid fortfarande på Leyland-nivå (det vill säga mycket dåligt), och gällande säkerhet och teknologi var de sedan länge omsprungna av BMW och Mercedes. Ford har förvisso sörjt för att förbättra kvalitén och driftsäkerheten, men har tyvärr också devalverat varumärkets värde genom att konsekvent vara litet dumsnåla. Köper man en bil som utger sig för att vara en lyxbil och kostar därefter, vill man inte hitta samma knappar och reglage som i en Ford Fiesta som kostar en tiondel, men så har alltså varit fallet med Jaguar.
Droppen, då till och med de mest inbitna entusiasterna blev upprörda, var när Jaguar presenterade X-type – en Ford Mondeo med annan kaross och lite mer läder och träpaneler. Allra tydligast är kulturkrocken när man granskar X-type Estate 2,0d. En Jaguar kombi, med framhjulsdrift, och fyrcylindrig dieselmotor - Märkets grundare Lyons och Walmsley vänder sig i sina gravar! Denna typ av badge-engineering må fungera bra i USA, men X-type var tänkt för Europa, och har förstås blivit en brakflopp. En annan ny modell som fötts ur Ford/Jaguar-samarbetet är S-type, en medelstor sedan tänkt att konkurrera med BMW 5-serie, Audi A6 och Mercedes E-klass. Här tog Ford en av sina amerikanska Lincoln-plattformar, snidade till en (förvisso ganska snygg) kaross med tydliga retrodrag och fyllde interiören med läder och diverse Ford-komponenter. Succé? Knappast…
Jaguar XF är efterträdaren till nämnda S-type, och det stora dragplåstret i deras monter i Frankfurt. Det är uppenbart att Jaguar-folket har tagit lärdom av det senaste seklets motgångar och gjort allt för att skapa en NY bil utan band till märkets forntid. Designen talar ett nytt formspråk såväl inne som ute, och bilen har konstruerats för att kunna konkurrera även i disciplinen körglädje. I pressmaterialet visar man bilder där XF kommer på bredställ på en testbana, och man berättar gärna att bilen utprovats vid märkets testanläggning på Nürburgring. So far, so good. Det tråkiga är bara att XF inte upplevs som speciellt upphetsande, vare sig vid första, andra eller tredje anblicken. Designen är förvisso stilren, men också slätstruken och nästan snubblande lik konkurrenten Lexus GS ur vissa vinklar!
Motoriseringen är inte heller något man får gåshud av. XF kan beställas med ett antal välbekanta V6 och V8-motorer från lagerhyllorna, men inga nyheter. Det trevligaste motoralternativet är troligen den fina 2,7-liters V6-dieseln från PSA-gruppen (Peugeot). När man hoppar in i bilen känns det genast bättre. Kvalitetskänslan är god, och XF är faktiskt den första Ford-skapade Jaguar som inte känns som en Ford. Kombinationen mellan träpaneler och aluminiuminlägg är ovanligt smakfull och man har tagit till en del nya designgrepp, såsom växelväljaren som består av ett iDrive-liknande reglage som fälls upp ur mittkonsolen när tändningen aktiveras – läckert. Baksätet är ganska rymligt, men läderklädseln känns onödigt billig och inte speciellt slitstark.
Slutkänslan man får är att det återstår en hel del arbete för de som till slut köper Jaguar, innan märket kan ta upp kampen med yskarna och Lexus. Jaguars övriga modeller, lyxsedanen XJ och GT-coup+en XK är inte ålderstigna, men känns trotts detta inte speciellt fräscha och minstingen X-type är i princip färdig för nedläggning. XF är, precis som sina syskon, förvisso en trevlig bil – men frågan är hur långt det räcker i segmentets stentuffa konkurrens.
Text: Kalle Hansen
Foto: Tommie Goldhammer & Erik Wikenhed